Jag har mina ord, som du sa ..

Jag är iaf tacksam för att jag aldrig har brötit ett ben i min kropp, aldrig haft näseblod, aldrig behöft bli sydd, aldrig direkt haft någon form av allergi, aldrig haft dålig syn eller hörsel, aldrig behövt oroa mig för att mina föräldrar ska sluta älska mig, aldrig behövt oroa mig för att gå om en klass, aldrig behövt oroa mig för att inte få stöd från familj och vänner, aldrig behövt oroa mig för att inte få nya vänner eller behålla dem "gamla".. lista kan fortsätta men jag tror ni förstår min poäng.

Jag har däremot oroat mig för att få dålig betyg, oroat mig för att hoppa höjdhopp på gympan under hela min skolgång, varit orolig för att jag aldrig skulle klara moppe & bil körkort, varit orolig för mitt jobb, varit orolig för att aldrig hitta någon att älska, varit orolig för att mina tänder ska trilla ut, varit orolig att man inte duger till, osv.osv.

Men nu när jag gått ut gymnasiet och ska försöka börja stå på egna ben utan studiebidrag, utan att ha en skola att ständigt befinna sig i och klaga över läxor och prov, utan att direkt få hjälp av någon, känner jag mig både lycklig och ledsen. Förr var allting bra, man fick vad man behövde och behövde egentligen inte oroa sig för något.
Som sagt är man nu ute ur skolan och självklart är det lika spännande som läskigt, jag ska bli vuxen, JAG! Har man någonsin kunnat föreställa sig att vara här? När jag var liten tänkte jag wow, ta studenten, det kommer jag typ aldrig göra. Om jag gör det så är det om 1000år. Men så är man här, 1000år äldre och 1000år både klokare och vilsnare. Trots detta tror jag nog jag också ska komma framåt i livet. Jag känner att jag vill bli vuxen och flytta hemifrån så jag får inreda MIN lägenhet och ha ett bra jobb jag trvis med eller studera något jag brinner för. Sen vill jag också förbli ung, ung och galen. Det är här man trivs bäst känns det som men å andra sidan har jag inte kommit längre i livet och kan redan nu veta när min bästa tid är. Både tragiskt men underbart bra. Tänk om man hade visst hur hela ens liv skulle se ut? Du skulle veta vem du gick i samma klass som, du skulle veta vem du var kär i, du skulle veta vilka som dumpade dig och vem du kanske gifte dig med eller skiljde dig ifrån, du skulle veta vilka tråkigheter men också alla stora högtider som skulle hända. Hur som helst skulle jag i alla fall inte vilja veta. Livet är en stor överraskning som jag inte tror man kan planera i minsta detalj trots hur målmedveten man än är. Det enda det känns som jag behöver är ett positivt sätt att se på livet, att inte oroa mig alltför mycket, ta vara på dem små stunderna som verkligen gör mig lycklig, lära mig ifrån mina misstag, inte ta något eller någon förgivet, inte vänta med att förlåta,  och helt enkelt leva livet.